***

Publicerat 2013-10-18 11:30:25 i dagbok
Varje dag passerar. Jag inser att jag nog inte kan fortsätta så här och landar förmodligen i att jag ändå behöver medicin. Trots att jag hade hoppats må bättre utan. Men såhär orkar jag inte med. Såhär orkar jag inte kämpa.
Kruxet nu är att få tag på nån inom psykiatrin som har tid att träffas. För ny medicin får jag inte via ett telefonsamtal på 3 minuter. Och ska man ha mera tid än det,så får man vänta... och vänta... jag ringde för en vecka sedan och frågade om de kunde ringa upp mig igen. Sa att det var viktigt. "Jag mejlar doktorn då" sa receptionisten surt och lät som att jag hade bidragit till årets jobbigaste uppgift Jag blev irriterad o hade lust att skrika åt henne att skaffa ett annat jobb-man behöver väl inte vara så otrevlig i tonen! Men knep. Jovisstja. Än har jag inget hört.

Det är att leva just nu som gäller. Att komma ihåg att jag bara behöver andas detta andetag. Och fortsätta. Sätta den ena foten framför den andra. Inte lägga sig ner och dö. Fortsätta. Välja livet. Igen och igen.

*Bless*
Direktlänk, 2 Kommentarer



Kommentarer
Angie

Låter som ett klokt beslut. Älskar dig o hejar på dig!! Tycker du är beundransvärd. <3 <3 <3

2013-10-18 @ 15:27:30
A

Ingen rolig insikt att upptäcka att man nog behöver den där eländes medicinen ändå. Jag har inte vågat prova att vara utan. Fast jag har min av två orsaker. För min ibs också. Utan den skulle nog magen braka ihop totalt, så jag behåller den även av den orsaken. Fattar inte att folk måste vara så otrevliga...Som sagt så kanske man ska jobba med nåt annat då om det är så svårt att bistå folk med en tjänst, folk som dessutom inte mår så bra och verkligen inte behöver någon sur i andra änden av telefonluren!
Stor kram och hoppas det löser sig snabbt!

2013-10-22 @ 20:45:41
URL: http://annmi.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0