Kaos

Publicerat 2013-10-23 16:35:56 i dagbok
Vad jag önskar att ångesten ska försvinna. Det där som ligger som bly och tynger innanför bröstbenet nånstans... hjärnan försöker hitta genvägar för mina känslor. Typ hela tiden. Och oftast är inte dessa genvägar förendliga med varandra. Först kommer tanken; "svält! ät inte-bli smal-det kommer lätta ångesten!!" åjojavisst.. den har jag testat förut.. *Man släcker en ångest och väcker en annan*
Därefter kommer nästa tanke; "ät!! ät bara,så tänker du på annat" suck...hur bra blir det i längden då, på en skala från ett till tio?!
Och mitt emellan står jag,med min wisemind-min visshet, och försöker få i ordning mitt liv. Äta regelbundet. Röra på mig. Leva "normalt". Gah!!! Det sistnämnda är den vägen som fungerar i längden..I know... så då försöker jag hålla mig på den vägen-och faller i nåt av dikena ibland...
Men vad jag längtar tills livet blir lite mer normalt igen. Tills mörkret har skingrats och jag orkar med lite mer. Tills den där envisa röran blir något mer hanterbart!!
Direktlänk, 1 Kommentarer



Kommentarer
A

Ångest är så hemskt! Känner precis igen den där känslan av tyngd innanför bröstbenet. Sitter där och vill inte flytta på sig. Enda skillnaden är att min hjärna inte har några "lösningar" på hur man skulle kunna göra sig av med den. Jag vill bara gömma mig i ett mörkt hörn, eller under täcket helst. Och det går ju inte heller. Varför slutade du på dina samtal? Var det din terapeut som slutade så att du blev tvungen eller var behandlingen så att säga "avslutad"?
Kram!

2013-10-27 @ 19:48:06
URL: http://annmi.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0