Kaos
Därefter kommer nästa tanke; "ät!! ät bara,så tänker du på annat" suck...hur bra blir det i längden då, på en skala från ett till tio?!
Och mitt emellan står jag,med min wisemind-min visshet, och försöker få i ordning mitt liv. Äta regelbundet. Röra på mig. Leva "normalt". Gah!!! Det sistnämnda är den vägen som fungerar i längden..I know... så då försöker jag hålla mig på den vägen-och faller i nåt av dikena ibland...
Men vad jag längtar tills livet blir lite mer normalt igen. Tills mörkret har skingrats och jag orkar med lite mer. Tills den där envisa röran blir något mer hanterbart!!
***
Kruxet nu är att få tag på nån inom psykiatrin som har tid att träffas. För ny medicin får jag inte via ett telefonsamtal på 3 minuter. Och ska man ha mera tid än det,så får man vänta... och vänta... jag ringde för en vecka sedan och frågade om de kunde ringa upp mig igen. Sa att det var viktigt. "Jag mejlar doktorn då" sa receptionisten surt och lät som att jag hade bidragit till årets jobbigaste uppgift Jag blev irriterad o hade lust att skrika åt henne att skaffa ett annat jobb-man behöver väl inte vara så otrevlig i tonen! Men knep. Jovisstja. Än har jag inget hört.
Det är att leva just nu som gäller. Att komma ihåg att jag bara behöver andas detta andetag. Och fortsätta. Sätta den ena foten framför den andra. Inte lägga sig ner och dö. Fortsätta. Välja livet. Igen och igen.
*Bless*
"Please Be My Strength"
I’ve tried to stand my ground
I’ve tried to understand
but I can’t seem to find my faith again
like water on the sand
or grasping at the wind
I keep on falling short
please be my strength
please be my strength
Cuz I don’t have anymore
I don’t have anymore
I’m looking for a place
that I can plant my faith
one thing I know for sure
I cannot create it
I cannot sustain it
It’s Your love that’s keeping (captured) me
Please be my strength…
at my final breath
I hope that I can say
I’ve fought the good fight of faith
I pray your glory shines
through this doubting heart of mine
so my world would know that You
You are my strength
You and You alone
You and You alone
Keep bringing me back home
but I can’t seem to find my faith again
like water on the sand
or grasping at the wind
I keep on falling short
please be my strength
please be my strength
Cuz I don’t have anymore
I don’t have anymore
I’m looking for a place
that I can plant my faith
one thing I know for sure
I cannot create it
I cannot sustain it
It’s Your love that’s keeping (captured) me
Please be my strength…
at my final breath
I hope that I can say
I’ve fought the good fight of faith
I pray your glory shines
through this doubting heart of mine
so my world would know that You
You are my strength
You and You alone
You and You alone
Keep bringing me back home
Jag tror...
...att eländet håller på att lämna min kropp nu. Det blir mindre och mindre av de fysiska besvären från uttrappningen, vilket gör mig oerhört lättad.
Jag har försökt springa och "gå av mig" oron och muskelspänningarna som gjort att jag skakar så och det har varit rätt så effektivt. Även den psykiska oron lättar lite när jag kör kroppen lite hårdare. Om det är bra eller dåligt kan jag inte riktigt bedöma ännu, men å andra sidan får man väl ibland helt enkelt välja mellan pest eller kolera. Jag trampade gråtande hem på min cykel från skolan i dag. Tidigare än alla andra, men jag förmådde inte stanna kvar. Ångesten höll på att få det bästa av mig. Jag blir så förvånad, för det var så länge sen vardagarna var så här genomsyrade av psykisk smärta. Och plötsligt upptäcker jag att det känns så främmande. Att skynda sig hem för att inte bryta ihop har hänt oftare de senaste två månaderna än på de senaste åren. Och självklart frågar jag mig varför... men jag vet inte. Kanske är det att jag inte har min Fröken att prata med om de här olika sakerna. Eller så är det bara en svacka. Jag vet inte. Men jag kan inte tillåta mig att acceptera att det är så här det kommer vara. Då behöver jag ändra på något. Vet inte vad, men nåt...
Orsaken till att det blev som det blev i dag är nog rätt uppenbar. Vi hade praktiska övningar i skolan i dag, vilket innebar bland annat att sätta kateter. Vi har två plastiga dockor, en kvinna och en man, som vi övar på. Min snälla lärare sa i går att jag kunde få komma tidigare och gå igenom det en gång bara hon och jag, vilket vi gjorde. Jag stod där med ångesten ut igenom öronen och kände hur det snurrade i huvudet när jag skulle överta efter henne. Hon satte på mig skyddsrocken och sa; "Nu sätter du på dig yrket". Och jag försökte bara le och skaka av mig det där greppet som ångesten hade om min hals.
Och jag gjorde det. Jag satte katetern.
Jag tänker att jag behöver göra det tusen gånger för att skaka av mig skammen som sitter så djupt i mig.
Jag tänker på alla ord som har varit så smuttsiga och förbjudna för mig, men som min fina Fröken "pushade mig" vänligt att säga igen och igen tills tanken på att jag kunde använda dessa ord plötsligt kändes överkommlig. Det borde ju kunna tillämpas även i detta sammanhang.
Enligt DBT är ju detta vägen; Agera tvärtemot rädsla (om den inte stämmer med fakta/är befogad).
*Gör det du är rädd för om igen,om igen och om igen*. Och det samma gäller äckelkänslan jag har kring det.
Näärma mig det jag är äcklad över och handla tvärtemot impulsen jag har.
Och sakta men säkert borde jag även komma över det.
Skammen försvinner förhoppningsvis också.
Skammen försvinner förhoppningsvis också.
Min bön är bara att jag skall bli mig själv mer och mer igen. Inte göra saker som jag egentligen inte vill. Inte välja de lätta utvägarna för att fly smärtan som gör sig så påmind. Jag vill inte låta mitt förflutna hindra min framtid. Det är ju därför jag är kvar och kämpar!!
.
jag vill....
Jag intalar mig själv att det bara är uttrappningen... att jag snart kommer må som vanligt igen. Att jag snarg kommer känna igen mig själv igen. Blir så ledsen över att skolarbetet drabbas så hårt. Eftersom vi jobbar mycket i grupper så drabbar det därmed inte bara mig... jag har all fakta och kunskap jag behöver i huvudet,men felet är just det; d har fastnat i huvudet!! jag förmår inte organisera upp det och få ut det... och det gör att jag får ångest:( Vill mejla min lärare o berätta, men vad skulle det tjäna till-ingenting...
Så jag försöker igen på nytt i morgon,vem vet,det kanske rent av går jätte bra då!! ;)
usch... det här gör ont... långt in i själen...
*LängtarTillsDetBlirBättre*
Socialkompetens bortappat... Saknaden är stor!!
Min fredag i bilder:)
Orkade förvånansvärt mycket i går,jämfört med dagen i dag som spenderat i horisontalt läge...
"Det är Venlafaxinet som gör att du mår så dåligt" säger läkaren när jag berättat läget. Jovisst-inget nytt under solen! Jag har i dag min första helt medicinfria dag!! Kändes konstigt att till "frukosten" (hur långt ut på dagen får man kalla det frukost..?) inte ta några mediciner. Men så skönt att inte behöva ta hänsyn till dem mera! :-)
Men läkaren trodde alltså på en "wash out" kring mediciner.. detox skulle jag kalla det!! Så kan vi utvärdera igen senare menade hon. Låter helt ok!
Nu ska jag bara igenom det här helvetet,sen blir det bättre!!
Jag skäms så oerhört över allt konstigt jag säger ibland...det är som att jag har "tappat" det filtret i hjärnan som sorterar vad jag ska säga och inte..social kompetens kan man också kalla det skulle jag tro. Och jag vet att jag har det när jag är mig själv...så FY vilken skam som kommer sköljande över mig när jag gjort/sagt nåt klantigt...
Men..snart snart snart!
*blessings*
Snurrigt värre
Borde jag backa min uttrappning, eller är det bara att bita ihop och vänta ut stormen?
Jag känner mig mellan varven som en helt annan person och jag HATAR det!!! Jag är uppspelt på ett konstigt sätt och jag vill bara gråta, skrika och skratta samtidigt! Det är som om de ger mig nån personlighetsstörning det här... Jag vet ju att det inte är jag som är så här, utan det kommer försvinna när hjärnan gått tillbaka till sitt normala.
Jag har varit rätt öppen i min klass i skolan om att jag håller på att ta bort medicin jag ätit under flera år. Dvs; de som frågat hur läget är, eftersom det uppenbarligen syns imellanåt att jag verkar vara annorlunda just nu.
I går var vi på studiebesök på en intresseförening för stomiopererade och tyvärr kände jag att jag missade en hel del. Jag hörde ju vad hon sa, men jag hade fullt upp med att klara av att sitta på stolen och ha ögonen öppna. Jag skakade, det gick elektriska stötar genom huvudet på mig hela tiden, och plötsligt blev allt det suddiga bara svart. Synen liksom kom och gick under några sekunder (kändes förstås längre). Det är ju som blixtar även i synfältet hela tiden, så det hade jag vant mig vid, men när jag inte riktigt kunde se nåt så blev jag rädd. Kände hur paniken bara högg tag i mig och ja)g grep tag i min klasskompis (och goda vän) hand. Jag tittade på henne. Men då hade det hunnit lägga sig till rätta igen, så att jag kunde se.
Jag blev skrämd och kände att jag kanske borde fråga om det verkligen ska vara så här att sluta med medicinerna. Men jag vet ju från vad jag har hört och läst... men rädslan tog nästan överhand...
På kvällen var jag hos en annan klasskompis och jag kände att jag bara ryckte i alla muskler hela kvällen. Som ganska starka tics... Men eftersom hon redan visste så kändes det lugnt ändå.
Jag trodde inte jag skulle orka skolan i dag, men det gjorde jag! Sista halvan av dagen var jag bara som en annan person på insidan och gjorde bort mig med en massa konstigt babbel, men det får jag väl stå för. Tänker att jag kommer gå tillbaka till mitt vanliga jag snart, så då ser de ju vem jag är ändå.
Men just nu känns det (märk:känns) som jag befinner mig i dödens väntrum. Jag bara är. Jag kan inte tänka mer än bara just nu, för då rullar ångesten ifrån svartaste djupet igång och det känns outhärdligt.
Min lärare frågade varför jag slutar med medicinen, och jag förklarade varför.. men hon menade på att det måste ju ha haft npn effekt på mig, eftersom jag mår så dåligt nu när jag trappat ner... Känner att jag orkar inte förklara. Hon är en härlig människa som jag tycker om, men hon känner mig inte. Hon vet inte hur vardagen sett ut innan jag "lät henne" se/veta det. För javisst har jag mått sämre i höst än i maj-juni, men det är ju inte som om att jag inte varit i såna svackor före det. Men det kan man ju inte veta om man inte fått det förklarat för sig. Men den vägen var jag inte beredd på att gå.
Jag vill inte vara fast i den här bubblan!! Låt det gå fort fort fort den här gången! Låt mig andas och leva som normalt igen!!
Efter vårt studiebesök i stora stan i går tog min fina vän o klasskamrat min hand och följde med dit jag så hade längtat efter att gå den här dagen. Jag har inte varit i den här delen av stan på väldigt länge av olika orsaker, men nu var vi ändå här, och jag ville gärna besöka mina favoritställen. Tanken var att jag själv skulle stanna kvar, medan hon skulle åka hem igen. De övriga klasskamraterna försvann åt alla håll och jag ville så gärna göra det jag planerat. Men med tanke på att mina nervsignaler från hjärnan fick ett väldigt spel när jag satt där inne, och att de verkade vara totalt oförutsägbara så insåg jag att det inte riktigt gick att gå på stan själv. Men då ändrade min fina vän sina planer och spenderade eftermiddagen med mig.. Dagens utflykt avslutade vi med gott fika innan vi åkte hem igen!
*tacksam*
Ångest!
Det känns som om någon har tagit ett hårt grepp om mina lungor,och pressar dem ihop. Jag vill riva upp bröstkorgen för att vidga ytan... låta dem fyllas med luft så att jag kan andas igen. Jag andas in,lungorna fylls med syre,men ändå får jag ingen luft. Ändå står det stilla. Ändå känns det som jag kvävs. Vart kommer den där svarta ångesten ifrån?! Men jag har alltid möjligheten att välja. Alltid friheten att välja. Välja att andas. Välja att leva. Välja att segra. Jag har gjort mitt val-Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft!!Just nu
Tänk att själen kan göra så ont? En smärta så stark att man tror att man inte kan stå ut! Så stark att man känner sig förlamad,uppäten och förstörd... Samtidigt som man inte förstår alls vad som händer. Eller hur man skall ta nästa steg. ...så minns jag,i skrivande stund, min Frökens ord i måndags,sista gången vi sågs; "En sekund i taget..."och det är allt jag behöver. Det är bara det jag behöver klara av. En sekund åt gången. Just nu. Jag behöver inte veta alla svaren på frågorna som snurrar runt i huvudet på mig. Jag behöver inte veta hur jag ska hantera allt just i dag. Just i kväll. Jag behöver inte spinna vidare i tankarna som skriker att jag är tjock och behöver åtgärda det nu genom svält. Helst i går. Svälten handlar om kontroll. Kontroll över känslorna. En illussion.Stigen mot svält blir svårare och svårare att se,eftersom det var så länge sen jag gick där... tacksam vänder jag mig om och går tillbaka,medveten om att priset är så alldeles för högt att betala! Jag vill inte gå den vägen en gång till. Aldrig.Mat och känslor ska inte höra ihop på den nivån. Inte blandas med varann. Man äter OCH man känner. Andas. Just nu....
Med en torktummlares hastighet åker tankarna runt
Jag försöker inta livet igen. Ta tillbaka ditt liv!! Skrev min Fröken till mig (Fröken är en underbar psykolog jag gick hos en gång i veckan fram till närmare ett år sen).
Och det är väl det jag fastnat för. Jag vill ta tillbaka mitt liv. Jeg vet inte vart jag förlorade, eller vem som tagit det, men jag vill ha det tillbaka!
Jag vill ha rätten att själv forma det så som jag önskar. Om jag så måste bygga från grunden igen.
Men genom det här vill jag försöka. Jag vill nå mina mål. Och kanske kan det här få vara ett steg på vägen dit!
Jag inser att jag inte alltid reagerar som andra förväntar. Jag inser att jag tänker och känner annorlunda från hur många andra gör. Men so what? För vem har väl sagt vad som är rätt och fel sätt att tänka eller känna? Bara för att många andra inte gör det, betyder det att jag känner/tänker fel?
Dessa tankar åker runt som kläderna i en torktummlare i skallen på mig. Det, och en massa annat vill säga.
En stopknapp, eller åtminstone en pausknapp på tankarna och känslorna kunde väl finnas?!
När jag gråtande försökte få något vettigt att komma över mina läppar den sista träffen hos min psykolog här om dagen, hade jag behövt det mer än någonsin. Eller? Kanske var det så att jag så febrilt letande efter denna flydde all sorg och rädsla? Tryckte ner den bland allt annat.
Jag försöker acceptera att jag är oerhört känslig, och att det inte är fel.
Försöker förstå att det inte bara är nackdelar med det.
Sorgen över att jag min Fröken inte kommer finnas där mera är just nu oerhört stor!
Jag vill skrika rakt ut hur ont det gör i mig att det blev så här!
Hur ledsen det gör mig att en sån fin människa inte kan finnas i mitt liv längre.
För jag vet, att sorgen över att just hon inte finns, är större än att jag inte har henne som psykolog längre.
Men hon kommer göra andra saker, saker som jag vet att hon kommer växa av, och med ett område som jag vet att hon och fler av hennes kaliber behövs! Ett område som jag själv brinner för; självskadebeteende.
Så det får vara en tröst i det här trots allt.
