I’ve tried to stand my ground

...att eländet håller på att lämna min kropp nu. Det blir mindre och mindre av de fysiska besvären från uttrappningen, vilket gör mig oerhört lättad.

Jag har försökt springa och "gå av mig" oron och muskelspänningarna som gjort att jag skakar så och det har varit rätt så effektivt. Även den psykiska oron lättar lite när jag kör kroppen lite hårdare. Om det är bra eller dåligt kan jag inte riktigt bedöma ännu, men å andra sidan får man väl ibland helt enkelt välja mellan pest eller kolera. Jag trampade gråtande hem på min cykel från skolan i dag. Tidigare än alla andra, men jag förmådde inte stanna kvar. Ångesten höll på att få det bästa av mig. Jag blir så förvånad, för det var så länge sen vardagarna var så här genomsyrade av psykisk smärta. Och plötsligt upptäcker jag att det känns så främmande. Att skynda sig hem för att inte bryta ihop har hänt oftare de senaste två månaderna än på de senaste åren. Och självklart frågar jag mig varför... men jag vet inte. Kanske är det att jag inte har min Fröken att prata med om de här olika sakerna. Eller så är det bara en svacka. Jag vet inte. Men jag kan inte tillåta mig att acceptera att det är så här det kommer vara. Då behöver jag ändra på något. Vet inte vad, men nåt...

Orsaken till att det blev som det blev i dag är nog rätt uppenbar. Vi hade praktiska övningar i skolan i dag, vilket innebar bland annat att sätta kateter. Vi har två plastiga dockor, en kvinna och en man, som vi övar på. Min snälla lärare sa i går att jag kunde få komma tidigare och gå igenom det en gång bara hon och jag, vilket vi gjorde. Jag stod där med ångesten ut igenom öronen och kände hur det snurrade i huvudet när jag skulle överta efter henne. Hon satte på mig skyddsrocken och sa; "Nu sätter du på dig yrket". Och jag försökte bara le och skaka av mig det där greppet som ångesten hade om min hals.
Och jag gjorde det. Jag satte katetern.

Jag tänker att jag behöver göra det tusen gånger för att skaka av mig skammen som sitter så djupt i mig.

Jag tänker på alla ord som har varit så smuttsiga och förbjudna för mig, men som min fina Fröken "pushade mig" vänligt att säga igen och igen tills tanken på att jag kunde använda dessa ord plötsligt kändes överkommlig. Det borde ju kunna tillämpas även i detta sammanhang. 

Enligt DBT är ju detta vägen; Agera tvärtemot rädsla (om den inte stämmer med fakta/är befogad).

*Gör det du är rädd för om igen,om igen och om igen*. Och det samma gäller äckelkänslan jag har kring det.

Näärma mig det jag är äcklad över och handla tvärtemot impulsen jag har.

Och sakta men säkert borde jag även komma över det.
Skammen försvinner förhoppningsvis också.

 

Min bön är bara att jag skall bli mig själv mer och mer igen. Inte göra saker som jag egentligen inte vill. Inte välja de lätta utvägarna för att fly smärtan som gör sig så påmind. Jag vill inte låta mitt förflutna hindra min framtid. Det är ju därför jag är kvar och kämpar!!

.

Borde jag backa min uttrappning, eller är det bara att bita ihop och vänta ut stormen?

Jag känner mig mellan varven som en helt annan person och jag HATAR det!!! Jag är uppspelt på ett konstigt sätt och jag vill bara gråta, skrika och skratta samtidigt! Det är som om de ger mig nån personlighetsstörning det här... Jag vet ju att det inte är jag som är så här, utan det kommer försvinna när hjärnan gått tillbaka till sitt normala.

Jag har varit rätt öppen i min klass i skolan om att jag håller på att ta bort medicin jag ätit under flera år. Dvs; de som frågat hur läget är, eftersom det uppenbarligen syns imellanåt att jag verkar vara annorlunda just nu.

I går var vi på studiebesök på en intresseförening för stomiopererade och tyvärr kände jag att jag missade en hel del. Jag hörde ju vad hon sa, men jag hade fullt upp med att klara av att sitta på stolen och ha ögonen öppna. Jag skakade, det gick elektriska stötar genom huvudet på mig hela tiden, och plötsligt blev allt det suddiga bara svart. Synen liksom kom och gick under några sekunder (kändes förstås längre). Det är ju som blixtar även i synfältet hela tiden, så det hade jag vant mig vid, men när jag inte riktigt kunde se nåt så blev jag rädd. Kände hur paniken bara högg tag i mig och ja)g grep tag i min klasskompis (och goda vän) hand. Jag tittade på henne. Men då hade det hunnit lägga sig till rätta igen, så att jag kunde se.

Jag blev skrämd och kände att jag kanske borde fråga om det verkligen ska vara så här att sluta med medicinerna. Men jag vet ju från vad jag har hört och läst... men rädslan tog nästan överhand...

På kvällen var jag hos en annan klasskompis och jag kände att jag bara ryckte i alla muskler hela kvällen. Som ganska starka tics... Men eftersom hon redan visste så kändes det lugnt ändå.

Jag trodde inte jag skulle orka skolan i dag, men det gjorde jag! Sista halvan av dagen var jag bara som en annan person på insidan och gjorde bort mig med en massa konstigt babbel, men det får jag väl stå för. Tänker att jag kommer gå tillbaka till mitt vanliga jag snart, så då ser de ju vem jag är ändå.

Men just nu känns det (märk:känns) som jag befinner mig i dödens väntrum. Jag bara är. Jag kan inte tänka mer än bara just nu, för då rullar ångesten ifrån svartaste djupet igång och det känns outhärdligt.

Min lärare frågade varför jag slutar med medicinen, och jag förklarade varför.. men hon menade på att det måste ju ha haft npn effekt på mig, eftersom jag mår så dåligt nu när jag trappat ner... Känner att jag orkar inte förklara. Hon är en härlig människa som jag tycker om, men hon känner mig inte. Hon vet inte hur vardagen sett ut innan jag "lät henne" se/veta det. För javisst har jag mått sämre i höst än i maj-juni, men det är ju inte som om att jag inte varit i såna svackor före det. Men det kan man ju inte veta om man inte fått det förklarat för sig. Men den vägen var jag inte beredd på att gå.  

Jag vill inte vara fast i den här bubblan!! Låt det gå fort fort fort den här gången! Låt mig andas och leva som normalt igen!!

...kan verkligen vara underskattade! Inte trodde jag att jag skulle bli knäpp av det heller!!? Jag känner inte igen mig själv emellanåt!!
Jag har trappat ner både Lamotrigin och Venlafiaxin och föruton brainsnapps (som små elstötar i huvudet), suddigt syn, överklighetskänslor, yr, överkänslighet, huvudvärk, illamående och ångest ifrån underjorden, så har det gått bra! Och jag har inte ens tagit bort de helt! Usch! Jag måste erkänna att jag känner mig lite orolig för när jag ska sätta ut de helt! Jag har haft de medicinerna i fyra år, och tyckte inte egentligen att det gjort nån väldans skillnad, så läkaren föreslog att testa nåt annat. Jag har velat sluta med medicinerna tidigare också, men när jag testat förut har jag bara blivit så low att jag inte vågat fortsätta. Men nu för snart två och en halv vecka sedan bestämde vi alltså att testa det. Jag vet dock inte om jag vill ha någon ny medicin, jag vill bara försöka utan först.
Men i dag tänkte jag att jag säkert blivit knäpp...jag har varit bitter och sur och kännt mig allmänt otrevlig.. så jag googlade utsättningssymtomen, och förvånades över att många uttryckt att de blivit just "bitch'iga" när de trappat ut Lamotrigin. Så, jag kanske kan va lite extra observant och försöka hålla tyst öite oftare under den här perioden. Men kanske har mina nära överseende med mig om jag är lite annorlunda, jag är ju inte känd för att vara vare sig oförskämd rak eller bitter och sur sen innan så...Men jag försöker söka mig utåt i alla fall. Mot mina vänner. Så att jag inte fastnar hemma i träsket. Där skulle jag inte överleva länge i det här tillståndet!
Jag är verkligen så tacksam för mina fina vänner... (ahmehn... sa jag överkänslig? Börjar ju lipa över det med nu...)
Jag får hoppas att det vänder så småningom bara :)

Jag försöker inta livet igen. Ta tillbaka ditt liv!! Skrev min Fröken till mig (Fröken är en underbar psykolog jag gick hos en gång i veckan fram till närmare ett år sen).

Och det är väl det jag fastnat för. Jag vill ta tillbaka mitt liv. Jeg vet inte vart jag förlorade, eller vem som tagit det, men jag vill ha det tillbaka!

Jag vill ha rätten att själv forma det så som jag önskar. Om jag så måste bygga från grunden igen.

Men genom det här vill jag försöka. Jag vill nå mina mål. Och kanske kan det här få vara ett steg på vägen dit!

 

Jag inser att jag inte alltid reagerar som andra förväntar. Jag inser att jag tänker och känner annorlunda från hur många andra gör. Men so what? För vem har väl sagt vad som är rätt och fel sätt att tänka eller känna? Bara för att många andra inte gör det, betyder det att jag känner/tänker fel?

Dessa tankar åker runt som kläderna i en torktummlare i skallen på mig. Det, och en massa annat vill säga.

En stopknapp, eller åtminstone en pausknapp på tankarna och känslorna kunde väl finnas?!

När jag gråtande försökte få något vettigt att komma över mina läppar den sista träffen hos min psykolog här om dagen, hade jag behövt det mer än någonsin. Eller? Kanske var det så att jag så febrilt letande efter denna flydde all sorg och rädsla? Tryckte ner den bland allt annat. 

Jag försöker acceptera att jag är oerhört känslig, och att det inte är fel.

Försöker förstå att det inte bara är nackdelar med det.

Sorgen över att jag min Fröken inte kommer finnas där mera är just nu oerhört stor!

Jag vill skrika rakt ut hur ont det gör i mig att det blev så här!

Hur ledsen det gör mig att en sån fin människa inte kan finnas i mitt liv längre.

För jag vet, att sorgen över att just hon inte finns, är större än att jag inte har henne som psykolog längre.

Men hon kommer göra andra saker, saker som jag vet att hon kommer växa av, och med ett område som jag vet att hon och fler av hennes kaliber behövs! Ett område som jag själv brinner för; självskadebeteende.

Så det får vara en tröst i det här trots allt.

 

 

Det gäller att börja nånstans.. Att våga vara ärlig, att våga vara sig själv...även om det iblnad skulle innebära att det sker bakom det synliga till en början. När jag nu startar den här bloggen är det för att komma vidare. Ur det som bara känts som svarta hål mitt i vägen av min väg. Stenar som ligger i vägen mot mitt mål. Men jag vill så innerligt komma vidare. Så innerligt besegra alla demoner som finns. Jag har gjort så många resor i mitt liv. Så många steg mot ett liv värt att leva. Det här blir ytterligare ett...

Av alla människor som finns, är det mitt eget godkännande jag så innerligt behöver. Mitt största hinder i livet, är måttstocken jag mäter mina tankar, känslor och mitt liv med. Nu vill jag ut av mitt skal. Det här får bli början till ett liv i ärlighetens namn.