...kan verkligen vara underskattade! Inte trodde jag att jag skulle bli knäpp av det heller!!? Jag känner inte igen mig själv emellanåt!!
Jag har trappat ner både Lamotrigin och Venlafiaxin och föruton brainsnapps (som små elstötar i huvudet), suddigt syn, överklighetskänslor, yr, överkänslighet, huvudvärk, illamående och ångest ifrån underjorden, så har det gått bra! Och jag har inte ens tagit bort de helt! Usch! Jag måste erkänna att jag känner mig lite orolig för när jag ska sätta ut de helt! Jag har haft de medicinerna i fyra år, och tyckte inte egentligen att det gjort nån väldans skillnad, så läkaren föreslog att testa nåt annat. Jag har velat sluta med medicinerna tidigare också, men när jag testat förut har jag bara blivit så low att jag inte vågat fortsätta. Men nu för snart två och en halv vecka sedan bestämde vi alltså att testa det. Jag vet dock inte om jag vill ha någon ny medicin, jag vill bara försöka utan först.
Men i dag tänkte jag att jag säkert blivit knäpp...jag har varit bitter och sur och kännt mig allmänt otrevlig.. så jag googlade utsättningssymtomen, och förvånades över att många uttryckt att de blivit just "bitch'iga" när de trappat ut Lamotrigin. Så, jag kanske kan va lite extra observant och försöka hålla tyst öite oftare under den här perioden. Men kanske har mina nära överseende med mig om jag är lite annorlunda, jag är ju inte känd för att vara vare sig oförskämd rak eller bitter och sur sen innan så...Men jag försöker söka mig utåt i alla fall. Mot mina vänner. Så att jag inte fastnar hemma i träsket. Där skulle jag inte överleva länge i det här tillståndet!
Jag är verkligen så tacksam för mina fina vänner... (ahmehn... sa jag överkänslig? Börjar ju lipa över det med nu...)
Jag får hoppas att det vänder så småningom bara :)

Det gäller att börja nånstans.. Att våga vara ärlig, att våga vara sig själv...även om det iblnad skulle innebära att det sker bakom det synliga till en början. När jag nu startar den här bloggen är det för att komma vidare. Ur det som bara känts som svarta hål mitt i vägen av min väg. Stenar som ligger i vägen mot mitt mål. Men jag vill så innerligt komma vidare. Så innerligt besegra alla demoner som finns. Jag har gjort så många resor i mitt liv. Så många steg mot ett liv värt att leva. Det här blir ytterligare ett...

Av alla människor som finns, är det mitt eget godkännande jag så innerligt behöver. Mitt största hinder i livet, är måttstocken jag mäter mina tankar, känslor och mitt liv med. Nu vill jag ut av mitt skal. Det här får bli början till ett liv i ärlighetens namn.