...att eländet håller på att lämna min kropp nu. Det blir mindre och mindre av de fysiska besvären från uttrappningen, vilket gör mig oerhört lättad.

Jag har försökt springa och "gå av mig" oron och muskelspänningarna som gjort att jag skakar så och det har varit rätt så effektivt. Även den psykiska oron lättar lite när jag kör kroppen lite hårdare. Om det är bra eller dåligt kan jag inte riktigt bedöma ännu, men å andra sidan får man väl ibland helt enkelt välja mellan pest eller kolera. Jag trampade gråtande hem på min cykel från skolan i dag. Tidigare än alla andra, men jag förmådde inte stanna kvar. Ångesten höll på att få det bästa av mig. Jag blir så förvånad, för det var så länge sen vardagarna var så här genomsyrade av psykisk smärta. Och plötsligt upptäcker jag att det känns så främmande. Att skynda sig hem för att inte bryta ihop har hänt oftare de senaste två månaderna än på de senaste åren. Och självklart frågar jag mig varför... men jag vet inte. Kanske är det att jag inte har min Fröken att prata med om de här olika sakerna. Eller så är det bara en svacka. Jag vet inte. Men jag kan inte tillåta mig att acceptera att det är så här det kommer vara. Då behöver jag ändra på något. Vet inte vad, men nåt...

Orsaken till att det blev som det blev i dag är nog rätt uppenbar. Vi hade praktiska övningar i skolan i dag, vilket innebar bland annat att sätta kateter. Vi har två plastiga dockor, en kvinna och en man, som vi övar på. Min snälla lärare sa i går att jag kunde få komma tidigare och gå igenom det en gång bara hon och jag, vilket vi gjorde. Jag stod där med ångesten ut igenom öronen och kände hur det snurrade i huvudet när jag skulle överta efter henne. Hon satte på mig skyddsrocken och sa; "Nu sätter du på dig yrket". Och jag försökte bara le och skaka av mig det där greppet som ångesten hade om min hals.
Och jag gjorde det. Jag satte katetern.

Jag tänker att jag behöver göra det tusen gånger för att skaka av mig skammen som sitter så djupt i mig.

Jag tänker på alla ord som har varit så smuttsiga och förbjudna för mig, men som min fina Fröken "pushade mig" vänligt att säga igen och igen tills tanken på att jag kunde använda dessa ord plötsligt kändes överkommlig. Det borde ju kunna tillämpas även i detta sammanhang. 

Enligt DBT är ju detta vägen; Agera tvärtemot rädsla (om den inte stämmer med fakta/är befogad).

*Gör det du är rädd för om igen,om igen och om igen*. Och det samma gäller äckelkänslan jag har kring det.

Näärma mig det jag är äcklad över och handla tvärtemot impulsen jag har.

Och sakta men säkert borde jag även komma över det.
Skammen försvinner förhoppningsvis också.

 

Min bön är bara att jag skall bli mig själv mer och mer igen. Inte göra saker som jag egentligen inte vill. Inte välja de lätta utvägarna för att fly smärtan som gör sig så påmind. Jag vill inte låta mitt förflutna hindra min framtid. Det är ju därför jag är kvar och kämpar!!

.

Jag försöker inta livet igen. Ta tillbaka ditt liv!! Skrev min Fröken till mig (Fröken är en underbar psykolog jag gick hos en gång i veckan fram till närmare ett år sen).

Och det är väl det jag fastnat för. Jag vill ta tillbaka mitt liv. Jeg vet inte vart jag förlorade, eller vem som tagit det, men jag vill ha det tillbaka!

Jag vill ha rätten att själv forma det så som jag önskar. Om jag så måste bygga från grunden igen.

Men genom det här vill jag försöka. Jag vill nå mina mål. Och kanske kan det här få vara ett steg på vägen dit!

 

Jag inser att jag inte alltid reagerar som andra förväntar. Jag inser att jag tänker och känner annorlunda från hur många andra gör. Men so what? För vem har väl sagt vad som är rätt och fel sätt att tänka eller känna? Bara för att många andra inte gör det, betyder det att jag känner/tänker fel?

Dessa tankar åker runt som kläderna i en torktummlare i skallen på mig. Det, och en massa annat vill säga.

En stopknapp, eller åtminstone en pausknapp på tankarna och känslorna kunde väl finnas?!

När jag gråtande försökte få något vettigt att komma över mina läppar den sista träffen hos min psykolog här om dagen, hade jag behövt det mer än någonsin. Eller? Kanske var det så att jag så febrilt letande efter denna flydde all sorg och rädsla? Tryckte ner den bland allt annat. 

Jag försöker acceptera att jag är oerhört känslig, och att det inte är fel.

Försöker förstå att det inte bara är nackdelar med det.

Sorgen över att jag min Fröken inte kommer finnas där mera är just nu oerhört stor!

Jag vill skrika rakt ut hur ont det gör i mig att det blev så här!

Hur ledsen det gör mig att en sån fin människa inte kan finnas i mitt liv längre.

För jag vet, att sorgen över att just hon inte finns, är större än att jag inte har henne som psykolog längre.

Men hon kommer göra andra saker, saker som jag vet att hon kommer växa av, och med ett område som jag vet att hon och fler av hennes kaliber behövs! Ett område som jag själv brinner för; självskadebeteende.

Så det får vara en tröst i det här trots allt.