...att eländet håller på att lämna min kropp nu. Det blir mindre och mindre av de fysiska besvären från uttrappningen, vilket gör mig oerhört lättad.

Jag har försökt springa och "gå av mig" oron och muskelspänningarna som gjort att jag skakar så och det har varit rätt så effektivt. Även den psykiska oron lättar lite när jag kör kroppen lite hårdare. Om det är bra eller dåligt kan jag inte riktigt bedöma ännu, men å andra sidan får man väl ibland helt enkelt välja mellan pest eller kolera. Jag trampade gråtande hem på min cykel från skolan i dag. Tidigare än alla andra, men jag förmådde inte stanna kvar. Ångesten höll på att få det bästa av mig. Jag blir så förvånad, för det var så länge sen vardagarna var så här genomsyrade av psykisk smärta. Och plötsligt upptäcker jag att det känns så främmande. Att skynda sig hem för att inte bryta ihop har hänt oftare de senaste två månaderna än på de senaste åren. Och självklart frågar jag mig varför... men jag vet inte. Kanske är det att jag inte har min Fröken att prata med om de här olika sakerna. Eller så är det bara en svacka. Jag vet inte. Men jag kan inte tillåta mig att acceptera att det är så här det kommer vara. Då behöver jag ändra på något. Vet inte vad, men nåt...

Orsaken till att det blev som det blev i dag är nog rätt uppenbar. Vi hade praktiska övningar i skolan i dag, vilket innebar bland annat att sätta kateter. Vi har två plastiga dockor, en kvinna och en man, som vi övar på. Min snälla lärare sa i går att jag kunde få komma tidigare och gå igenom det en gång bara hon och jag, vilket vi gjorde. Jag stod där med ångesten ut igenom öronen och kände hur det snurrade i huvudet när jag skulle överta efter henne. Hon satte på mig skyddsrocken och sa; "Nu sätter du på dig yrket". Och jag försökte bara le och skaka av mig det där greppet som ångesten hade om min hals.
Och jag gjorde det. Jag satte katetern.

Jag tänker att jag behöver göra det tusen gånger för att skaka av mig skammen som sitter så djupt i mig.

Jag tänker på alla ord som har varit så smuttsiga och förbjudna för mig, men som min fina Fröken "pushade mig" vänligt att säga igen och igen tills tanken på att jag kunde använda dessa ord plötsligt kändes överkommlig. Det borde ju kunna tillämpas även i detta sammanhang. 

Enligt DBT är ju detta vägen; Agera tvärtemot rädsla (om den inte stämmer med fakta/är befogad).

*Gör det du är rädd för om igen,om igen och om igen*. Och det samma gäller äckelkänslan jag har kring det.

Näärma mig det jag är äcklad över och handla tvärtemot impulsen jag har.

Och sakta men säkert borde jag även komma över det.
Skammen försvinner förhoppningsvis också.

 

Min bön är bara att jag skall bli mig själv mer och mer igen. Inte göra saker som jag egentligen inte vill. Inte välja de lätta utvägarna för att fly smärtan som gör sig så påmind. Jag vill inte låta mitt förflutna hindra min framtid. Det är ju därför jag är kvar och kämpar!!

.