Ångest!

Det känns som om någon har tagit ett hårt grepp om mina lungor,och pressar dem ihop. Jag vill riva upp bröstkorgen för att vidga ytan... låta dem fyllas med luft så att jag kan andas igen. Jag andas in,lungorna fylls med syre,men ändå får jag ingen luft. Ändå står det stilla. Ändå känns det som jag kvävs. Vart kommer den där svarta ångesten ifrån?! Men jag har alltid möjligheten att välja. Alltid friheten att välja. Välja att andas. Välja att leva. Välja att segra. Jag har gjort mitt val-Allt förmår jag i Honom som ger mig kraft!!

Att välja är nog inte alltid möjligt, men åtminstone veta att man inte står ensam i det!
Kramar!

Nu förstår jag lite mer vad du menar. Jag tänkte mer på att man inte kan välja om man har ångest eller inte, men naturligtvis så kan man ju välja om man sen ger upp eller fortsätter steg för steg, sekund för sekund. Det håller jag med om.
Tycker förresten väldigt mycket om din blogg och ditt sätt att skriva!