Borde jag backa min uttrappning, eller är det bara att bita ihop och vänta ut stormen?
Jag känner mig mellan varven som en helt annan person och jag HATAR det!!! Jag är uppspelt på ett konstigt sätt och jag vill bara gråta, skrika och skratta samtidigt! Det är som om de ger mig nån personlighetsstörning det här... Jag vet ju att det inte är jag som är så här, utan det kommer försvinna när hjärnan gått tillbaka till sitt normala.
Jag har varit rätt öppen i min klass i skolan om att jag håller på att ta bort medicin jag ätit under flera år. Dvs; de som frågat hur läget är, eftersom det uppenbarligen syns imellanåt att jag verkar vara annorlunda just nu.
I går var vi på studiebesök på en intresseförening för stomiopererade och tyvärr kände jag att jag missade en hel del. Jag hörde ju vad hon sa, men jag hade fullt upp med att klara av att sitta på stolen och ha ögonen öppna. Jag skakade, det gick elektriska stötar genom huvudet på mig hela tiden, och plötsligt blev allt det suddiga bara svart. Synen liksom kom och gick under några sekunder (kändes förstås längre). Det är ju som blixtar även i synfältet hela tiden, så det hade jag vant mig vid, men när jag inte riktigt kunde se nåt så blev jag rädd. Kände hur paniken bara högg tag i mig och ja)g grep tag i min klasskompis (och goda vän) hand. Jag tittade på henne. Men då hade det hunnit lägga sig till rätta igen, så att jag kunde se.
Jag blev skrämd och kände att jag kanske borde fråga om det verkligen ska vara så här att sluta med medicinerna. Men jag vet ju från vad jag har hört och läst... men rädslan tog nästan överhand...
På kvällen var jag hos en annan klasskompis och jag kände att jag bara ryckte i alla muskler hela kvällen. Som ganska starka tics... Men eftersom hon redan visste så kändes det lugnt ändå.
Jag trodde inte jag skulle orka skolan i dag, men det gjorde jag! Sista halvan av dagen var jag bara som en annan person på insidan och gjorde bort mig med en massa konstigt babbel, men det får jag väl stå för. Tänker att jag kommer gå tillbaka till mitt vanliga jag snart, så då ser de ju vem jag är ändå.
Men just nu känns det (märk:känns) som jag befinner mig i dödens väntrum. Jag bara är. Jag kan inte tänka mer än bara just nu, för då rullar ångesten ifrån svartaste djupet igång och det känns outhärdligt.
Min lärare frågade varför jag slutar med medicinen, och jag förklarade varför.. men hon menade på att det måste ju ha haft npn effekt på mig, eftersom jag mår så dåligt nu när jag trappat ner... Känner att jag orkar inte förklara. Hon är en härlig människa som jag tycker om, men hon känner mig inte. Hon vet inte hur vardagen sett ut innan jag "lät henne" se/veta det. För javisst har jag mått sämre i höst än i maj-juni, men det är ju inte som om att jag inte varit i såna svackor före det. Men det kan man ju inte veta om man inte fått det förklarat för sig. Men den vägen var jag inte beredd på att gå.
Jag vill inte vara fast i den här bubblan!! Låt det gå fort fort fort den här gången! Låt mig andas och leva som normalt igen!!
Efter vårt studiebesök i stora stan i går tog min fina vän o klasskamrat min hand och följde med dit jag så hade längtat efter att gå den här dagen. Jag har inte varit i den här delen av stan på väldigt länge av olika orsaker, men nu var vi ändå här, och jag ville gärna besöka mina favoritställen. Tanken var att jag själv skulle stanna kvar, medan hon skulle åka hem igen. De övriga klasskamraterna försvann åt alla håll och jag ville så gärna göra det jag planerat. Men med tanke på att mina nervsignaler från hjärnan fick ett väldigt spel när jag satt där inne, och att de verkade vara totalt oförutsägbara så insåg jag att det inte riktigt gick att gå på stan själv. Men då ändrade min fina vän sina planer och spenderade eftermiddagen med mig.. Dagens utflykt avslutade vi med gott fika innan vi åkte hem igen!
